Rotade i mina gamla papper och hittade den här nerskrivet på ett anteckningsblock:

- Mest stolt är jag för att jag har en stil, en röst. Jag har alltid velat ha en stil som ett fingeravtryck, en stil som man känner igen omedelbart om man hittar ett papper på golvet skrivet i denna stil. Vem som helst kan berätta en historia. Men att ha en röst som är unik i berättandet, ett unikt sätt att berätta. Det är något jag är mycket stolt över.

Intervju med den amerikanska författaren och Nobelpristagaren Toni Morrison som publicerades den sjätte juni tjugohundrafyra på DN Kultur. Och jag tycker att det måste vara en fantastisk känsla att ha en distinkt stil när man skriver.

Jag röstade på Socialdemokraterna i riksdagsvalet, för miljöpartiet i kommunvalet och åter för sossarna i landstingsvalet. Jag visste att (s) behövde alla röster de kunde engagera, annars skulle Reinfeldt och hans kumpaner ta över makten. Men, som vi redan vet, var inte mina röster nog för att undvika en blåare Sverige. Igår presenterades den nya regeringen och jag blev rädd. Rädd för ett hårdare tag mot de svaga i samhället. Hårdare tag mot dem som inte klarar sig helt på egen hand, som behöver ett socialt skyddsnät för att leva eller överleva.

Det finns många saker som bekymmer mig med den nya regeringens politik. Nyamko Sabunis (bild) utnämning till integrationsdepartementet är en av dem. Ärligt talat, hon skrämmer mig. Som invandrare och svensk medborgare tycker jag att vi ska kräva mer av de personer som kommer hit från andra länder. Samtidigt tycker jag att vi måste ge dessa människor en ärlig chans för att kunna möta våra krav. Jag arbetar med invandrare som går till skolan, som läser svenska, engelska, matte och som vill göra någonting av sina liv. De kommer från alla håll i världen och vill mest av allt hitta en plats på jorden där de trivs.

Dessa människor är ingen homogen grupp. Några har en mångårig utbildning, andra vet inte ens hur man skriver sitt eget namn. Ska vi kräva samma sak av de här två personerna? Svar: nej. Jag spekulerar nu, och vill absolut inte komma med ett påhopp mot integrationsminister Nyamko Sabuni. Men jag undrar hur hennes politiska ställningstagande skulle ha varit om hon kommit till Sverige från Burundi med sin familj under 90-talet eller under de senaste åren. Sverige har förändrats och, så långt jag kan se, har Nyamko Sabunis politik (så som alla liberala partiers ideologi om integrationsfrågor) kristalliserats i de goda 70 och 80-talen, när det var förhållandevis lätt för en invandrare att hitta ett jobb.

Apropå den nya regeringen och Nyamko Sabunis nominering, läs gärna Esbatis kommentarer: Smart. Inte kul

Lördag, höst/vinter i Norrland, och jag mår oförskämt bra. Hela dagen för mig själv för att göra… ingenting. Läste som vanligt tidningen och fastnade på Insidans artikel “Journalister måste utveckla sin moral” och couldn’t agree more. Samtidigt tycker jag att ALLA borde följa det som skribenten kallar för “åtta påbud som ska få journalisterna att /…/ trimma sin moraliska kompass.”

Enligt Susanne Wigorts Yngvesson, man ska:
1) Ha en välgrundad livsåskådning;
2) Arbeta för sanning, hänsyn och rättvisa;
3) Låta yrkesmoralen harmoniera med den personliga moralen;
4) Eftersträva goda egenskaper och goda handlingar;
5) Respektera människors värde och integritet;
6) Tjäna sina medmänniskor på ett godtagbart sätt;
7) Erkänna brister och vara öppen för försoning; och
8) Eftersträva mångfald i tolkning och uttryckssätt.

Skulle journalisterna — och alla andra — uppmärksamma detta, skulle världen bli a better place. Direkt. Det finns ett nästan religiöst budskap i Yngvessons åtta påbuden. Man ska vara en bättre människa, helt enkelt, och inte tänka så mycket på sig själv, karriären, att chefen kommer att fire your ass om du inte kom till redaktionen med allting och lite mer om det du jobbade med. Men hur ska man låta bli att vara så självcentrerad? Är det någon som kan hjälpa mig med det?

Nämen, allvarligt.

Annars, fortsätter jag med mina grubblerier. Igår var jag på studiebesåk hos socialen i Boden. Talade med K.L., som var rolig och kompetent. Jag däremot arbetade hårt för att hon inte skulle se min desperation, min innerliga vädjan för att hon skulle tycka om mig och välja mig som vikarie nästa sommar eller nåt. Försökte ställa de rätta frågorna (och var uppriktigt intresserad i det jag frågade om) men det är svårt att vara en själv när man talar med en person med så mycket makt över ens framtid. Inte att hon vet om det - men ändå.

På tal om makt, läste jag en grej på min almanacka som jag tycker att det är kanon. På veckan 49 står det att: “Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan din tillåtelse”, sagt av Eleonor Roosevelt. Vet inte om det var hon som sa det, eller om de på “almanackfabriken” kom på sina saker själva och sen skriver att det var en kändis som sa det. Hur som helst, det är alltså rätt det som Eleonor talar om. Och jag försöker verkligen inte ge makt åt dem som tycker att jag stinker. Men det är sååå svårt. För att vinna i den här världen man behöver för fan vara självcentrerat!

Läser fortfarande Zadie Smiths “Om Beauty” och tycker att den är bra. Jag gillar hennes stil (ville ha en själv) men blir stundvis irriterat eftersom jag tycker att hon broderar för mycket på/med/i små grejer. Man går liksom i cirklar i berättelsen och till slut blir man trött på det. Ändå tycker jag att Smith är fantastisk på att uppmärksamma små detaljer i människornas sätt att leva och handskas med svårigheterna i livet. Exempel: “/…/ This was why Kiki had dreaded having girls: she knew she wouldn’t be able to protect them from self-disgust. /…/”

Självcentrerad, jag? Neeej. Jag tänker bara på o bem da humanidade. I rest my case.

Versão em português no final do texto em sueco.

Om det finns en sak som jag älskar Sverige för är möjligheten man har för att diskutera allt. Till exempel, kvinnor som känner sig illa till mods när de ser lättpåklädda modeller i affischer på stan kan utan tveksamhet diskutera anledningen till att vi översvämmas av detta varje dag. I Brasilien, skulle jag säga att jag inte vill se nakna damer annonsera underklädder i varje hörn, skulle jag bli hånad och kallad inte bara häxa utan även ful kärring, tjockis och andra oöversättbara ord.

Det som pågår i Brasilien är en besatthet i att förlöjliga folkets (framförallt kvinnors) åsikter och att inte ge utrymme för en förnuftig diskussion som inkluderar till exempel vackra kroppar, feministiska vinklar och obehag som många kvinnor (och några män) känner när de bli ständigt påminda av vad de inte har. Jag skulle vilja att folk i Brasilien i allmänhet och i Rio de Janeiro i synnerhet kunde förstå detta och höja diskussionsnivån omkring sexualitet och kroppen.

Å andra sidan, lite galenskap kunde göra ett under för ett land som Sverige, som aldrig slutar att ifrågasätta allt rationellt. Ett exempel: fotboll. Här analyseras alla matcher, alla vinklar. Medan några tycker att det är löjligt att följa 22 män springa efter en liten boll, andra grämer sig för svenskspelarnas chanser, hoppas på en bra framträdande av den åldrande Henrik Larsson och den ständige skadade Fredrik Ljungberg, och vandrar mellan kärlek och hat i “Zlatanland”.

Jag är, som de sistnämnda, fångad i dessa yra av känslor (även om jag är redan såld på Zlatan och tycker han är fantastisk). Men, hej, jag är brasiliansk. Jag älskar obehindrat de djärva och “coola”, jag vill se mera spektakel och mindre förnuft. Jag vill vinna men inte med ett kompetent lag utan med ett lag av artister. Trots mitt röda svenska pass, mitt personnummer och min förkärlek för det organiserade Sverige, jag är i grund och botten brasiliansk. Inga tvekan om det.

Det jag vill är att kunna försjunka mig i ovillkorlig kärlek och hat för elva män; att kunna titta på TV:n med kärlek i blicken och låta mig översvämmas av tacksamhet för gud (eller Budda eller Allah eller Ronaldinho) för att mitt lag har vunnit en match till. Jag vill kunna se på motståndarlaget med vrede i ögonen och tycka att de är skit utan att behöva ifrågasätta min överdrift. Jag vill utlämna mig åt känslorna under 90 minuter och bli totalt utmattad efteråt.

Detta är fotboll Brazilian style.

Det portugisiska ordet för dagen är emoção, känsla.

Idag åt jag lunch med Angela, min kompis som jag arbetar på BRIS tillsammans med. Jag ville träffa Angela för att säga hej då eftersom jag kommer att flytta till Boden efter sommaren på grund av praktiken som jag ska göra under den sjätte terminen (häst 2006). Och då ska jag vara tvungen att lämna BRIS. Vi pratade om allt. Det är så trevligt att få träffa en vän som Angela, som är verkligen en MÄNNISKA (jodå, med stora bokstäver), som lyssnar, som blir rörd och som rör också.

Hur som helst, under samtalet berättade jag till Angela att jag har en hemsida och att hon kunde besöka mig här på Montanha-Russa, trots att jag skrev bara på portugisiska. Och då undrade Angela varför jag inte skrev också på svenska… Jo, sa jag, jag har tänkt på det, men de flesta människorna som kommer hit kan enbart portugisiska. Dessutom har jag fortfarande några tveksamheter när det gäller min svenska.

Med andra ord: Jag avskyr att skriva fel… Därför avstår jag från att skriva på svenska eller engelska (även om jag inte kan vara hundraprocentig säker på att jag skriver på perfekt portugisiska heller) :c) Samtidigt tycker jag att jag gör enorma framsteg med min svenska och är inte rädd att göra bort mig. Jag vågar hela tiden och är fast besluten att skriva på perfekt svenska en dag i mitt liv. Det gäller bara att träna, att ha tålamod med mig själv (vilket är inte helt lätt) och att våga.

Därför ska jag åtminstone prova på. Så, om du är svensk eller om du förstår vad som står här och ha kunnat hitta ett, två eller flera fel, va’ snäll och säg ändå att felen är bara små grejer, ok? Kom ihåg att jag är en känslig typ som behöver mycket uppmuntran och beröm. Hohoho.

Och idag läst jag på DN att statliga verk brister i mångfald. I artikeln står det att av 12 statliga verk var det bara fyra som levde upp till kraven om mångfald. Det enligt en granskning som Integrationsverket gjort.

“Myndigheternas verksamhet ska utgå från mångfalden i samhället och genomsyras av ett integrationsperspektiv.

- Det finns en politik som säger att man ska få det här perspektivet i sin ordinarie verksamhet av ordinarie personal. Då kan vi se att försäkringskassan, Skatteverket, NUTEK och Högskoleverket kommer ut bäst, säger Mikael Rundqvist ansvarig analytiker på Integrationsverket till DN.se.

De verk som klarar sig sämre är bland annat Ams, Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen.”

Jämen, det är väl självklart att invandrarna inte ska söka jobb hos Ams eller Socialstyrelsen eller Rikspolisstyrelsen. Invandrarna gör till Arbetsförmedlingarna och får inga jobb, socialen tar deras barn ifrån dem, och polisen skrämmer skiten ur dem…

Det portugisiska verbet för dagen är ousar, att våga.

Você chegou aqui e achou que eu pirei de vez. Não, ainda não é o caso. Escrevi o post de hoje em sueco a pedido de uma amiga com quem almocei hoje. Ela me perguntou porque eu não escrevia em sueco ou pelo menos em inglês aqui, já que agora, além dos amigos brasileiros, tenho amigos suecos também. E ela tem razão. Aí está então, meu primeiro post em sueco.